Ofta är det nödvändigt att tydligt tillrättavisa synd och klandra felsteg. Men predikanter som arbetar för att deras medmänniskor skall bli frälsta skulle inte vara utan medkänsla när det gäller andras fel. De skulle inte heller framhäva brister i sin organisation. De borde fråga sig, om ett sådant handlingsmönster, som någon annan följde mot dem själva, skulle åstadkomma det önskade resultatet. Skulle det öka kärleken och förtroendet till den som framhävde deras misstag. När det gäller predikanter som är sysselsatta i Guds verk, borde man särsilt tänka på att hålla vetskapen om deras misstag i en så liten krets som möjligt. Det finns nämligen många svaga som kommer att utnyttja situationen, om de är medvetna om att de som är tjänare i ordet och läran har samma svagheter som andra människor. Det förfärligaste för en predikant är att hans fel visas fram för sådana som inte tror, om den predikanten anses värdig att i framtiden arbeta för själars frälsning. Det kan inte komma någonting gott av ett sådant avslöjande, bara skada. Herren ser ogillande på ett sådant handlingssätt, för det undergräver den tillit folk har till dem, som Gud betraktar som sina arbetare som skall föra Hans verk framåt. Varje medarbetares karaktär skulle svartsjukt bevakas av hans prdikantbröder. Gud sade:”Rör inte mina smorda, gör inte mina profeter något ont!” Kärlek och tillit borde framälskas. (94) Bristen på kärlek och tillit hos en predikant gör inte honom som har denna brist lyckligare, men när han gör sin bror olycklig blir han själv olycklig. Det finns större kraft i kärleken än det någonsin har funnits i kritiken. Kärlek smälter en väg genom murar, medan kritik stänger till varje ingång till själen.