Det är mycket som borde göras. Villiga missionärer borde finnas på fälten, som vid behov kunde resa till främmande länder. Där skulle de lägga fram sanningen för dem som sitter i mörker, men det finns inte stor benägenhet hos unga män att uppoffra sig (95) för Gud och ägna sina förmågor åt hans tjänst. De är alltför villiga att undvika ansvar och bördor. De tillägnar sig inte erfarenhet i att bära bördor eller få den kunskap i Skriften, som de borde ha för att vara lämpliga för det arbete som Gud skulle godta av dem. Det är allas plikt att se hur mycket de kan göra för sin Mästare som dog för dem. Många söker göra så lite som möjligt och hyser det svaga hoppet att komma till himlen till sist. Det är deras förmån att kunna få stjärnor i sina kronor på grund av människor som de varit redskap till att frälsa. Men tyvärr! Oföretagsamhet och andlig lättja tar överhand överallt. Själviskhet och stolthet intar en större plats i deras hjärtan och det finns bara lite utrymme för det som hör himlen till.