Min mans erfarenhet under hans sjukdomsperiod var ödesdiger för honom. Han hade arbetat i denna verksamhet med intresse och hängivenhet som ingen annan. Han hade vågat sig på och intagit en framskjuten plats, allteftersom Guds försyn hade lett honom utan hänsyn till kritik och beröm. Han hade stått ensam och kämpat igenom fysiska och psykiska lidanden och inte tagit hänsyn till sina egna intressen, medan de som Gud hade planlagt skulle stå vid hans sida lämnade honom när han som bäst behövde deras hjälp. Han hade inte bara lämnats att kämpa och strida utan deras hjälp och sympati, men ofta hade han måst möta deras motstånd och kritik, kritik mot en som gjorde tio gånger mer än någon av dem för att bygga upp Guds sak. Allt detta har påverkat honom. Det har format det sinne som en gång varit fritt från misstänksamhet, som varit fullt av förtröstan och tillit och blivit orsak till att han förlorat tilltron till bröderna. De som har spelat sin roll i att åstadkomma detta, kommer i hög grad att vara ansvariga för resultatet. Gud skulle ha velat leda dem, om de hade tjänat honom med allvar och hängivenhet.