Han underkastade sig försakelser och ensamhet i öknen, där han kunde bevara den heliga känslan av Guds majestät genom att studera Hans stora naturbok och där lära känna Hans karaktär sådan som den uppenbarats i Hans underbara gärningar. Det var en atmosfär, som förväntades vara lämplig för en att utveckla en fullständigt moralisk bildning och hela tiden hålla fruktan för Herren levande. Johannes, Kristi vägröjare, utsatte inte sig själv för dåligt sällskap med andra eller för världens fördärvliga inflytande. Han fruktade att hans samvete skulle påverkas, så att synd inte skulle förefalla att vara så oerhört syndig. Han valde att hellre ha sitt hem i öknen, där hans sinnen inte skulle fördärvas av miljön omkring honom. Skulle vi inte lära oss någonting av det exemplet av en som Kristus ärade och om vilken Han sade: ”Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen”? (Matt. 11:11)