(151) Mose och Aron förblev utsträckta på marken inför Gud i närvaro av hela församlingen och bad tyst om gudomlig nåd för det upproriska Israel. Deras nöd var för stor för att kunna uttryckas med ord. Kaleb och Josua trängde sig på nytt fram genom mängden och på nytt hördes Kalebs röst i sorgset allvar över församlingens beklaganden: ”Det land som vi har vandrat igenom och undersökt är ett mycket, mycket gott land. Om HERREN har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. Men var inte upproriska mot HERREN och frukta inte för folket i landet, för de skall bli en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men HERREN är med oss. Frukta inte för dem.” (4 Mos. 14: 7- 9)