Jag försökte uppmuntra min man. Han menade att om jag kände, att jag var i stånd till att stå ut med lägermötenas problem och arbetsuppgifter, var det bäst om jag reste dit. Han kunde emellertid inte stå ut med tanken att följa med i sitt svaga tillstånd, oförmögen att uträtta något. Hans sinne var omtöcknat av förtvivlan och själv föremål för sina bröders medömkan. Han kunde bara sitta uppe litet efter sin plötsliga attack och verkade inte bli bättre. Vi sökte Herren om och om igen och hoppades att det skulle finnas någon liten spricka i skyn. Det kom emellertid inte något ljus. Medan vagnen väntade på att ta oss till järnvägsstationen, gick vi om och om igen fram inför Herren i bön och bad Honom hjälpa oss på vår resa. Vi beslöt båda att gå fram i tro och våga satsa allt på Guds löften. Detta drag från vår sida krävde en avsevärd tro, men när vi tog plats i vagnarna kände vi att vi var på pliktens väg. Vi gjorde ett uppehåll under resan och sov gott på natten.