Söndag förmiddag var det fortfarande molnigt, men innan folk skulle samlas, lyste solen fram. Båtar och tåg släppte ut sin levande frakt på jorden i tusental. Äldste Smith talade på förmiddagen om öststatsfrågan. Ämnet var särskilt intressant och folk lyssnade med största uppmärksamhet. På eftermiddagen var det svårt för mig att komma fram till talarstolen på grund av den stående mängden människor. När jag nådde den, var det ett hav av händer framför mig. Jättetältet var fullsatt och tusentals stod utanför och bildade en levande mur, åtskilliga meter tjock. Mina lungor och min hals gjorde mycket ont. Trots detta trodde jag att Gud skulle hjälpa mig vid detta betydelsefulla tillfälle. Medan jag talade, glömdes min trötthet och smärta bort, eftersom jag såg att jag talade till ett folk, som inte betraktade mina ord som tomt prat. Predikan tog mer än en timme. Hela tiden rådde den allra största uppmärksamhet. När avslutningspsalmen sjöngs, bad ämbetsmän från Haverhills Avhållighets Reformklubb mig om att, liksom föregående år, tala för deras klubb på måndag kväll. Jag hade ett avtal om att tala i Danvers, så jag var tvungen att avvisa inbjudan.