På måndag kväll följde jag med vagnarna till Danvers tillsammans med äldste Canright och olika många andra. Min man var inte i stånd till att följa med mig. När lägermötets omedelbara stress lämnade mig, förstod jag, att jag var sjuk och endast hade lite kraft kvar. Vagnarna förde oss emellertid snabbt till mitt möte i Danvers. Här måste jag stå inför helt främmande människor, vilkas sinnen hade påverkats av felaktiga rapporter och ont skvaller. Jag tänkte, att om jag kunde få starka lungor, tydlig stämma och fick vara fri från smärta i hjärtat, kunde jag vara mycket tacksam mot Gud. Dessa tankar och känslor höll jag för mig själv. I min djupa betryckthet kallade jag för mig själv på Gud. Jag var för trött för att samla mina tankar i sammanhängande ord, men jag kände att jag måste få hjälp. Jag bad om den av hela mitt hjärta. Jag måste få fysisk och mental kraft, om jag skulle tala den kvällen. Jag sade om och om igen i min stilla bön: ”Jag överlämnar min hjälplösa själ till dig, O Gud, min Befriare. Glöm mig inte i denna min nöds stund.”