Vi återvände till Groveland på tisdagen och kom till uppbrottet av lägret. Tälten togs ned, våra bröder sade farväl och var färdiga att stiga på sina vagnar och återvända hem. Detta var ett av de bästa lägermöten jag någonsin varit närvarande vid. Innan vi lämnade platsen letade äldste Canright och Haskell, min man, Syster Ings och jag upp en lugn plats i lunden och förenade oss i bön för hälsans välsignelse och Guds nåd, som vilade i så rikt mått över min man. Vi kände starkt behovet av att min man fick hjälp, när så många enträgna kallelser till att predika kom från alla håll. Denna bönestund var en mycket dyrbar stund och den ljuva frid och glädje som kom över oss, var vår förvissning om (282) att Gud hörde våra böner. På eftermiddagen tog äldste Haskell oss med i sin vagn och vi begav oss till South Lancaster för att vila en tid i hans hem. Vi föredrog denna resväg, eftersom vi ansåg att den skulle göra vår hälsa gott.