Vi fick dagligen kämpa mot mörkrets makter, men vi gav inte upp vår tro. Inte heller blev vi det minsta missmodiga. Min man blev förtvivlad på grund av sjukdomen och Satans frestelser verkade störa hans tankar mycket. Men vi hade ingen tanke på att låta oss övervinnas av fienden. Inte mindre än tre gånger om dagen lade vi fram hans situation för den Store Läkaren, som kan göra både kropp och själ hela. Vår bönestund var dyrbar för oss. Varje gång hade vi särskilda manifestationer av Guds ljus och kärlek. En kväll när vi vädjade till Gud för min mans skull hos bror Haskells, var det som om Herren verkligen var mitt ibland oss. Det var en bönestund vi aldrig skulle glömma. Det var som om rummet lystes upp av änglars närvaro. Vi prisade Herren med våra hjärtan och med våra röster. En blind Syster som var närvarande sade: ”Är det en syn? är det himlen?” Våra hjärtan var i så nära gemenskap med Gud att vi kände att de heliga timmarna var för heliga för att sovas bort. Vi drog oss tillbaka för att vila, men nästan hela natten gick åt till att tala och meditera över Guds godhet och kärlek och lovprisa Honom med glädje.