I sällskap med en kvinnlig vän och äldste J. N. Loughborough lämnade jag San Francisco på eftermiddagen den 10 ombord på ångaren ”Oregon.” Kapten Conner, som hade ansvaret för denna imponerande ångare, var mycket uppmärksam mot sina passagerare. När vi passerade Golden Gate på väg ut i den öppna oceanen, blev det mycket grov sjö. Vinden låg emot oss och ångaren slungades kraftigt omkring, eftersom oceanen var fruktansvärt upprörd av vinden. Jag lade märke till den molniga himlen. De rullande böljorna blev höga som torn och skummet återspeglade regnbågens färger. Det såg så fruktansvärt storslaget ut och jag fylldes av vördnad och fruktan, då jag betraktade djupets mysterier. Det är förfärligt i sin vrede. Det är en skrämmande skönhet i att lyftas upp på dess stolta, dånande böljor och sedan falla tillbaka i klagande snyftningar. Jag kunde se Guds kraft visa sig i de rastlösa vattenmassornas rörelser, som suckade under de obarmhärtiga vindarnas aktivitet, som kastade upp böljorna till höjder som under en dödskamps skakningar.