Då nästan alla hade gått ned i sina hytter, fortsatte jag på däcket. Kaptenen hade försett mig med en liggstol av rotting och filtar som skydd mot den kalla luften. Jag visste att om jag gick ned i hytten skulle jag bli sjuk. Natten kom, mörkret täckte havet och störtvågorna slog mot vårt skepp på ett skrämmande sätt. Detta stora fartyg var bara ett litet spån på de obarmhärtiga vattenmassorna, men det övervakades (289) och beskyddades på sin väg av himmelska änglar, som sänts ut av Gud för att utföra Hans befallningar. Annars skulle vi ha kunnat uppslukas på ett ögonblick, utan att lämna ett spår av detta imponerande skepp efter oss. Den Gud, som föder korparna och som räknar hårstråna på våra huvuden, glömmer oss emellertid inte.