När alla var samlade, läste bror Carter en psalm. Alla hade böcker och deltog av hjärtat i sång. En, som var en skicklig musiker, spelade orgel. Jag öppnade sedan mötet med bön och alla förenades på nytt i sång. Jag talade utifrån Johannes ord: ”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi (293) får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då få vi se honom sådan som han är.”