Det förekommer alltför ofta, att unga nyomvända mer sätter sin tillit till sin predikant än till sin Frälsare. De anser att de i hög grad har haft nytta av deras prästgärning. De föreställer sig, att han har mer upphöjda gåvor och nådegåvor och att inga andra kan göra samma sak som han. Därför tillskriver de denna människa och hans tjänst en överdrivet stor betydelse. Detta är en tillit, som får dem att avguda människan och se mer på honom än på Gud. När de gör detta behagar de inte Gud. De tillväxer inte heller i nåden. De gör predikanten stor skada, särskilt om han är ung och utvecklas till en lovande evangelist.