Det var inte någon lätt sak att hålla Israels här i väntan på Herren. De var upphetsade och skräckslagna. De saknade disciplin och självkontroll. Påverkade av sin skräckingivande situation blev de våldsamma och oresonliga. De väntade sig att snart falla i sina motståndares händer och deras klagan och beskyllningar blev högljudda och listiga. Den fantastiska molnstoden hade följt dem på deras vandringar och tjänade som beskydd mot solens varma strålar. Hela dagen hade den rört sig så mäktigt framför dem utan att utsättas vare sig för solsken eller storm och på natten blev den till en eldstod som lyste upp deras väg. De hade följt den som Guds signal till att gå framåt, men nu ifrågasatte de om det inte var skuggan av någon fruktansvärd katastrof som skulle drabba dem, för hade den inte fört dem in på fel sida av berget in på en ofarbar väg? På det sättet föreföll dem Guds änglar att vara olyckans förelöpare.