Det är din uppgift, min bror, att ödmjuka dig och inte vänta tills Gud förödmjukar dig. Tidvis låter Gud Sin hand vila tung (379) på människor för att göra dem ödmjuka, så att de kan stå i rätt förhållande till Honom. Hur mycket bättre är det inte att dagligen bevara hjärtat ödmjukt inför Gud. Vi kan antingen ödmjuka oss själva eller bygga upp vår egen stolthet och vänta tills Gud förödmjukar oss. Evangeliets förkunnare lider endast obetydligt för sanningen i dag. Om de blev förföljda, som Kristi apostlar blev och som Guds utvalda män tidigare blev, skulle man hålla sig närmare till Kristus och denna nära kontakt med Frälsaren skulle göra deras ord till ett vapen i landet. Kristus var en smärtornas man och kände väl till sorg. Han uthärdade syndarnas förföljelse och oförsonlighet. Han var fattig och led av hunger och utmattning. Han frestades av djävulen och Hans tjänst och undervisning framkallade bittert hat. Vad vägrar vi oss själva för Kristi skull? Var är vår trohet till sanningen? Vi avskyr saker som inte tilltalar oss och undviker att visa omsorg och fullgöra plikter. Kan vi förvänta oss att Guds kraft skall samverka med våra ansträngningar, när vår hängivenhet till vårt uppdrag är så liten?