En klass hade antecknats som jordens utsugare. Medan den gudomlige domarens genomträngande blick vilade på dessa, uppenbarades deras försummelsesynder mycket klart. Med bleka, darrande läppar erkände de att de hade varit förrädare när det gällde det heliga ansvar de hade fått. De hade fått varningar och förmåner, men de hade inte aktat på dem och inte dragit nytta av dem. De kunde nu se att de alltför mycket hade överskattat Guds nåd. De hade visserligen inte sådana bekännelser att göra som de brottsliga och fördärvade, men likt fikonträdet kom förbannelsen över dem därför att de (386) inte hade burit frukt och därför att de inte hade använt de gåvor som hade anförtrotts dem.