Namnen på alla som bekände sanningen omnämndes. En del fick anmärkningar för sin otro, andra för att de hade varit ovilliga tjänare. De hade tillåtit andra att göra arbetet i sin Mästares vingård och bära det tyngsta ansvaret, medan de själviskt tjänade sina egna timliga intressen. Hade de utvecklat de förmågor, som Gud gett dem, kunde de ha varit pålitliga bärare av bördor och arbetat för sin Mästares intressen. Domaren sade: "Alla kommer att dömas efter sin tro och efter sina gärningar." Hur levande framstod inte försummelsen, och hur vist var inte Guds arrangemang att ge varje människa ett arbete som hon kunde utföra för att befrämja Guds verk och sina medmänniskors frälsning. Envar måste uppenbara en levande tro i sin familj och i sitt grannskap, genom att visa vänlighet mot de fattiga, sympatisera med de bekymrade, engagera sig i missionsarbete och med sina medel hjälpa till i Guds verk. Men likt Meros, (se Dom. 5:23) vilade Guds förbannelse över dem för det som de inte gjort. De hade älskat att göra det arbete som förde med sig den största vinningen här i livet, och vid deras namn i dagboken där deras goda gärningar skulle ha stått var det sorgligt blankt.