Himlens Majestät behagade inte Sig själv. Vad Han än gjorde hade det med människors frälsning att göra. Själviskhet i alla dess former tillrättavisades i Hans närvaro. Han tog på Sig vår natur, för att Han skulle kunna lida i vårt ställe, göra Sin själ till ett offer för synd. Han blev slagen av Gud och plågad för att kunna rädda människan från det slag, som hon förtjänade på grund av att hon hade överträtt Guds lag. Med ljuset lysande från korset hade Kristus för avsikt att dra alla människor till Sig. Hans människohjärta längtade efter människosläktet. Hans armar öppnades för att ta emot dem och Han inbjöd alla att komma till Sig. Hans liv på jorden var en oavbruten självförnekelse och förnedring.