Man tar en stor risk om man uppmuntrar en grupp män att gå ut på missionsfältet, som inte känner någon börda för själar. De kan kanske göra människor intresserade och engagera sig i diskussioner, men de är inte på något sätt omtänksamma människor, vilket kunde förbättra deras förmåga. Vi har en förkrympt och bristfällig prästtjänst. Om inte Kristus skall förbli i de människor, som förkunnar sanningen, kommer de att sänka moralen och den religiösa standard var de än tolereras. De har fått en förebild - ingen mindre än Kristus. ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” (2 Tim. 3:16-17). I Bibeln har vi Guds ofelbara rådslut. Dess lära kommer att göra människor lämpade för varje ansvarsfylld ställning, om de efterföljs i deras praktiska liv. Den är Guds röst som varje dag talar till själen. Med hur stor omsorg borde inte den unge studera Guds ord och samla dess dyrbara synpunkter i hjärtat, så att dess föreskrifter kan styra hela hans uppförande. Våra unga predikanter och de som ibland har predikat, visar en tydlig brist i sin förståelse av Skrifterna. Det är den Helige Andes verk att upplysa det förmörkade förståndet, att smälta det egoistiska, hårda hjärtat, betvinga den upproriske överträdaren och frälsa honom från världens fördärvliga inflytanden. Kristi bön för lärjungarna var: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.” Andens svärd, som är Guds Ord, genomtränger syndarens hjärta och skär det i bitar. När sanningens teori framhålls, utan att dess heliga inflytande gör sig märkbart i talarens själ, har den ingen makt att påverka lyssnarna. I stället kommer den att förkastas som en villfarelse och talaren gör sig själv ansvarig för att själar går förlorade.