Stegen mot himlen måste tas ett i taget. Varje steg framåt ger oss kraft till nästa. Guds nåds förvandlande kraft på människohjärtat är ett verk som endast få förstår, eftersom de är alltför (445) slöa för att göra de ansträngningar som krävs. Det som unga predikanter lär sig då de går omkring och blir uppassade, trots att de inte är helt lämpliga för uppdraget, har ett demoraliserande inflytande på dem. De vet inte var deras plats är och stannar där. De har inte funnit jämvikt genom fasta principer. De talar skickligt om sådant som de inte vet något om och de som accepterar dem som lärare blir därför vilseledda. En sådan person kommer att inspirera till mer otro än vad många fler kan motverka, även om de gör sitt bästa. Människor med små själsförmögenheter gläder sig över spetsfundigheter. De kritiserar, söker något som kan ifrågasättas och anser att detta är något märkligt. I stället visar det emellertid att personen saknar själsförfining och förlåtande sinnelag. Hur mycket skulle det inte vara om de var ivriga att utveckla sig själva och förädla och upplyfta sina tankar. Liksom en växt vänder sig mot solen, så att de klara strålarna kan hjälpa till att utveckla dess skönhet och symmetri, på samma sätt borde de unga vända sig mot Rättfärdighetens Sol, så att himlens ljus lyser på dem och utvecklar deras karaktär och ger dem en djup och varaktig erfarenhet med Guds verk. Då kan de återspegla gudomliga ljusstrålar till andra. De som hellre väljer tvivel, otro och skepticism kommer inte att erfara någon tillväxt i nåd eller i andlighet och är inte lämpliga för det högtidliga ansvar som det innebär att presentera sanningen för andra.