Gud försåg Sitt folk i öknen med bröd genom ett nådens under, och Han kunde ha skaffat allt som var nödvändigt för den religiösa tjänsten, men det gjorde Han inte, ty i Sin oändliga visdom såg Han att Hans folks moraliska fostran var beroende av deras samarbete med Honom - att var och en gjorde något. Så länge sanningen förkunnas, vilar Guds krav på människor att de just till detta ändamå1 skall ge något av det som Han har anförtrott dem. Genom instiftandet av den systematiska välgörenhetsplanen, har Gud, människans Skapare, förordnat det så att arbetet vilar lika på alla i förhållande till vars och ens förmåga. Envar måste bli sin egen värderingsman och är fri att ge som han känner i sitt hjärta. Men det finns de som är skyldiga till samma synd som Ananias och Safira, i det de menar att om de undanhåller en del av det som Gud gör anspråk på enligt tiondesystemet, får bröderna aldrig veta det. Så tänkte det skyldiga paret, vars exempel har getts oss som en varning. Gud bevisar i denna sak att Han genomskådar hjärtat. Människans motiv och avsikter kan inte gömmas för Honom. Han har lämnat en ständig varning till kristna i alla tider att ta sig i akt för den synd som människohjärtat ständigt har benägenhet för.