När man inte känner Guds Andes omedelbara närhet så verklig och sinnet påverkas av livets timliga omsorger, frestas man att ifrågasätta styrkan i de förpliktelser som man frivilligt påtagit sig. När man ger efter för Satans frestelser menar man att man handlat under för stark press, och att man påverkats av stundens inspiration, att uppropet om medel för Guds verk var överbetonat och att man (474) tvingades att lova under falska förevändningar utan att helt förstå saken och därför vill man nu bli löst från löftet. Har Guds tjänare befogenhet att godta deras ursäkter och säga: "Du skall inte hållas ansvarig för ditt löfte, utan du är nu befriad från det?" Om de skulle våga att göra så, blir de delaktiga i den synd som den som drar sig tillbaka, är skyldig till.