Gud har gjort människor till de kanaler genom vilka Hans gåvor skall flyta för att underhålla det verk Han vill skall föras framåt i världen. Han har gett dem rikedom till att användas på ett klokt sätt, inte för att själviskt samlas på hög, förslösas i lyx och självisk tillfredsställelse, antingen i kläder eller onödiga saker till hemmet. Han har begåvat dem med medel till att underhålla Hans tjänare i arbetet som förkunnare och missionärer, och stödja de institutioner Han har etablerat bland oss. De som gläder sig i sanningens dyrbara ljus, borde känna en brinnande längtan att det skall utbredas (478) överallt. Det finns en del trogna standar-bärare som aldrig drar sig undan plikten eller skyr ansvaret. Deras hjärtan och plånböcker är alltid öppna när det behövs medel för att vidga Guds verk. Det är ibland verkligen några som tycks vara beredda att göra mer än sin plikt, som om de vore rädda för att förlora ett tillfälle att investera sin del i himmelens bank. Det finns andra som vill göra så litet som möjligt, De ruvar över sina skatter, eller slösar medel på sig själva, medan de med ovillighet ger en liten slant till Guds verk. Om de ger ett löfte till Gud, ångrar de sig efteråt och söker undvika att betala det så länge de kan, om de inte helt och hållet låter bli. De gör sitt tionde så litet som möjligt, som om det de ger tillbaka till Gud vore förlorat. Våra olika institutioner kan lida stor brist på medel, men denna klass människor handlar som om det inte hade någon betydelse för dem om dessa gick framåt eller inte. Och ändå är dessa institutioner Guds redskap till att upplysa världen.