Petrus och Judas hade lika stora tillfällen och förmåner att få iaktta Kristi ständiga föredöme och att lyssna till undervisning för att rätta till sina syndiga karaktärsdrag. Medan de hörde Hans svidande tillrättavisning och fördömelse av skrymteri och sedefördärv, såg de, att de som tillrättavisades så strängt, var föremål för Hans ivriga och outtröttliga arbete för att omvända dem. Frälsaren grät över deras förfärliga mörker och villoläror. Han ängslades för dem med oförminskad kärlek och omtanke, och utropade över Jerusalem: "Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, (488) likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat." (Luk. 13:34.)