Efter Israels överträdelse genom att förfärdiga guldkalven, (532) går Mose på nytt i förbön till Gud för sitt folk. Han har nu en viss kunskap om dem, som har överlämnats i hans omsorg. Han känner människohjärtats förhärdelse och inser vilka problem han måste kämpa mot. Men han har av erfarenhet lärt sig att för att kunna påverka folket måste han först få kraft från Gud. Herren läser uppriktigheten och hjärtats osjälviska avsikter hos Sin tjänare och stiger ned för att ansikte mot ansikte föra ett förtroligt samtal med denna svaga människa, på samma sätt som en människa talar med en vän. Mose kastar sig själv och alla sina bördor helt på Gud och utgjuter fritt sin själ inför Honom. Herren tillrättavisar inte Sin tjänare, utan böjer sig ned för att lyssna till hans böner.