Mose har en djup känsla av sin ovärdighet och sin oförmåga att utföra det stora uppdrag som Gud har kallat honom till. Han ber med intensivt allvar, att Herren skall gå med honom. Svaret kommer: ”Jag skall själv gå med dig och låta dig få ro:” Mose känner emellertid inte att han kan sluta där. Han har vunnit mycket, men han längtar efter att komma ännu närmare Gud, för att få en starkare förvissning om Hans bestående närvaro. Han har burit Israels börda. Han har burit ett överväldigande ansvar, när folket syndade. Han upplevde en djup ånger, som om han själv var skyldig. Och nu tyngs hans själ ned av en fruktansvärd känsla av att Gud skulle överlämna Israel till hårdhet och förhärdelse. De skulle inte tveka att döda Mose och på grund av sin egen obetänksamhet och sitt eget fördärv, skulle de snabbt bli byte för sina fiender och därigenom vanära Guds namn inför hedningarna. Mose pressar fram sin bön med ett sådant allvar och en sådan innerlighet, att Gud ger honom detta svar: ”Det du har begärt skall jag också göra, ty du har funnit nåd för mina ögon och jag känner dig vid namn.” (2 Mos. 33:14, 17)