Daniel bad till Gud, inte för att upphöja sig själv eller för att göra anspråk på någon godhet: ”O, Herre, hör, Herre, förlåt! O, Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja - för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.” Detta är vad Jakob kallar för verksam, innerlig bön. Om Kristus sade han: ”Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare.” Vilken kontrast är det inte mellan denna förbön av himlens Majestät och de svaga, hjärtlösa böner som sänds upp till Gud. Många är tillfreds med att be med sina läppar och endast ett få tal har en uppriktig, allvarlig och hängiven längtan efter Gud. (Daniel 9:19, Luk. 22:44)