Vår uppgifts ständiga framgång och våra ökade möjligheter fyller många av vårt folks hjärtan och sinnen med tillfredsställelse och stolthet, som vi fruktar kommer att ta den plats som Guds kärlek skulle ha i våra själar. Stressad aktivitet inom den mekaniska delen till och med inom Guds verk kan uppta vårt sinne i så hög grad att bönen kommer att försummas och självsäkerhet och självtillräcklighet är så beredda att framhålla sin egen väg, att de kommer att inta den sanna godhetens, ödmjukhetens och anspråkslöshetens plats i hjärtat. Då kan man höra det ivriga ropet: ”Här är HERRENS tempel, HERRENS tempel, HERRENS tempel”. (Jer. 7:4) ”Följ mig och se hur ivrig jag är för Herren.” Men var finns de som bär bördorna? Var finns Israels fäder och mödrar? Var finns de som på sitt hjärta känner ett ansvar för själar och som genom att visa sina medmänniskor medkänsla kommer dem nära, beredda att kunna rädda dem från evigt fördärv?