Daniel älskade, fruktade och löd Gud. Trots detta flydde han inte från den här världen för att undvika dess fördärvliga påverkan. Enligt Guds försyn skulle han vara i världen men inte av världen. Med hovlivets alla frestelser och deras förtrollning (570) omkring sig, stod han i sin själs integritet, fast som en klippa i sin trohet mot principerna. Han gjorde Gud till sin styrka och Gud försummade honom inte när hans behov var som störst.