Som ett folk förlorar vi mycket genom brist på sympati och glädjefylld gemenskap med varandra. Den som talar om oavhängighet och stänger in sig i sig själv, fyller inte den plats som Gud har avsett att Han skulle fylla. Vi är Guds barn, och ömsesidigt beroende av varandra för att kunna vara lyckliga. Både Gud och människor har krav på oss. Vi måste alla utföra vår del här i livet. Det är den riktiga utvecklingen av gemenskapen i vår natur som leder oss in i ett sympatiskt förhållande till våra trossyskon och ger oss glädje i våra ansträngningar att vara till välsignelse för andra. (72) Himmelens glädje kommer att bestå i en ren gemenskap med heliga varelser, ett harmoniskt umgänge med de heliga änglarna och de återlösta, som har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Vi kan inte vara lyckliga om vi på samma gång sluter oss inom oss själva. Vi bör leva här i världen för att vinna människor för Frälsaren. Om vi skadar andra, så skadar vi också oss själva. Om vi välsignar andra, välsignar vi även oss själva, ty inflytandet av varje god handling reflekteras tillbaka på våra egna hjärtan.