Inga påtryckningar behövdes. Folket gav mer än vad som behövdes och de blev tillsagda att sluta ge, ty det fanns redan mer än tillräckligt. Även när templet byggdes, efterföljdes kallelsen om medel på samma villiga sätt. Folket gav inte med tveksamhet. De gladdes över möjligheten att en byggnad skulle uppföras där de kunde tillbedja Gud, och de gav mera än vad som behövdes för ändamålet. David välsignade Herren inför hela församlingen och sade: "Vad är väl jag, vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att giva sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand hava vi givit det åt dig." (1 Krön. 29: 14.) Återigen finner vi att David frambar tacksägelsen med följande ord: "Herre, vår Gud, alla dessa håvor, som vi hava anskaffat för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn - från din hand hava de kommit, och ditt är alltsammans." (Vers 16.)