Den själviskhet som det ökande begäret att få tag på pengar föder, stöter bort Guds välbehag från församlingen och förlamar dess andlighet. När huvudet och händerna ständigt sysselsätts med planering och mödosamma ansträngningar att samla sig rikedomar, glöms både Guds krav och människors behov. Om Gud har välsignat oss med framgång, är det inte med den avsikten att vår tid och uppmärksamhet skulle ledas bort från Honom och istället sysselsättas med det som Han har lånat oss. Givaren är större än gåvan. Vi är inte våra egna, ty vi har blivit köpta med ett högt pris. Har vi glömt det oändliga pris som betalats för vår återlösning? Är tacksamheten död i hjärtat? Gör inte Kristi kors ett liv i självisk maklighet och njutning till en skam?