När den rätta vägen markeras så tydligt, varför vandrar de som bekänner sig vara Guds folk inte på den? Varför studerar, ber och arbetar de inte energiskt för att bli eniga? Varför försöker de inte hysa medkänsla för varandra och älska varandra som bröder i ställer för att ge igen för ont med ont och skymf med skymf? Vem älskar inte livet och önskar sig goda dagar? Men trots det är det få som rättar sig efter villkoren, att avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek. Få är villiga att följa Frälsarens saktmodiga och ödmjuka exempel. Många ber Herren om att göra dem ödmjuka, men är inte villiga att underkasta sig den nödvändiga disciplinen. När prövningen kommer, när svårigheter eller till och med obehag dyker upp, gör hjärtat uppror och tungan säger saker som är som förgiftade pilar eller ödeläggande hagel.