När Jesus höll Sin bergspredikan, var lärjungarna samlade tätt omkring Honom och folkmängden, som var fylld med stor nyfikenhet, pressade sig tätt mot Honom. Något utöver det sedvanliga kunde förväntas. Ivriga ansikten och lyssnande ansiktsuttryck visade på djupt intresse. Allas uppmärksamhet föreföll vara riktad mot talaren. Hans ögon var upplysta av outsäglig kärlek och det himmelska uttrycket i Hans ansikte gav varje ord en mening. Himmelska änglar var närvarande i den lyssnande skaran. Också själafienden var där, med sina onda änglar, beredda att så långt som möjligt stå emot den himmelske lärarens inflytande. De sanningar (254) som uttalades, har gått vidare genom tidsåldrarna och har varit ljus mitt i villfarelsens allmänna mörker. Många har i dem funnit det som själen bäst behöver - en säker källa till tro och utövning. Men i dessa ord som uttalades av den störste Lärare, som världen någonsin har känt, handlade det inte om mänsklig vältalighet. Språket är enkelt och tankarna och känslorna utmärks av den största enkelhet. Den fattige, den olärde, kan förstå dem. Himlens Herre vände Sig i barmhärtighet och vänlighet till de själar, som Han kom för att frälsa. Han undervisade dem som en som har myndighet, då Han uttalade det eviga livets ord.