Insikten om dessa fakta har medfört obeskrivliga påfrestningar för mig och gjort mig sömnlös. Ibland har det varit som om att mitt hjärta skulle vilja bryta samman. Det enda jag kunde göra var att be. Då gav jag uttryck för min smärta och grät högt. O, jag var så ledsen på grund av detta för min Frälsares skull! Han sökte efter frukter mitt bland de av blad täckta grenarna på fikonträdet och Hans besvikelse över att inte finna något annat än blad var så levande för mina ögon. Jag kände att jag inte kunde ha det så. Jag kunde absolut inte förlika mig med de gångna årens försummelser från predikanternas och folket sida. Jag var rädd att den tillintetgörande förbannelse, som uttalades över fikonträdet, skulle kunna bli dessa oförsiktiga människors öde. Denna fruktansvärda försummelse att utföra det arbete och fullborda det uppdrag som Gud hade anförtrott dem, drar över dem en förlust, som ingen av oss har råd att drabbas av. Den medför en risk, som är alltför skrämmande att begrunda och alltför fruktansvärd att utsätta sig för under någon tid i vår religiösa historia, men i synnerhet nu när tiden är så kort och så mycket skall göras på denna Guds tillredelsedag. Hela (258) himlen är allvarligt engagerad i människors frälsning. Ljus kommer från Gud till Hans folk och förklarar dess plikt, så att ingen skall behöva irra sig bort från den rätta vägen. Men Gud sänder inte Sitt ljus och Sin sanning för att den skall tas lätt på eller lekas med. Om människor är passiva, är de dubbelt skyldiga inför Honom.