När Kristus red in i Jerusalem, på toppen av Oljeberget, utbrast Han i en okontrollerbar sorg genom att Han vid anblicken av Jerusalem utropade: ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det fördolt för dina ögon.” (Luk. 19:41) Han grät inte för sig själv, utan för dem som föraktade Hans barmhärtighet, långmodighet och fördragsamhet. Denna fördömda stads hårdhjärtade och förhärdade ovanor liknar församlingarnas och enskilda personers attityd mot Kristus nu. De försummar Hans krav och föraktar Hans tålamod. Det handlar om en formell gudsfruktan, ceremoniell gudsdyrkan och smickrande böner, men den verkliga kraften saknas. Hjärtat har inte blivit mjukt genom nåd, utan är kallt och oemottagligt. Många, liksom judarna, är förblindade av otro och känner inte tiden för sin hemsökelse. Vad sanningen beträffar, har de haft alla möjligheter. Gud har vädjat till dem i åratal, genom varningar, tillrättavisningar, rättelser och undervisning om rättfärdighet. Särskilda anvisningar har emellertid getts till dem endast för att ignoreras och för att placeras på en nivå tillsammans med vanliga saker.