Jesus illustrerade sin lära genom fallet med en välsituerad landsman, som Herren rikt hade välsignat. Herren hade välsignat hans marker och fick dem att ge skörd i överflöd och gav honom därigenom möjlighet att visa givmildhet mot andra, som inte var lika välsignade. Men när han fann att hans jord hade (260) gett i överflöd, långt mer än förväntat, började han att tänka på hur han kunde tillförsäkra sig själv alltsammans, i stället för att hjälpa fattiga i deras behov. När han såg himlens gåvor föras in i hans lador, utgöt han inte sin själ i tacksamhet till den givmilde Givaren. Han tänkte inte heller på att denna stora välsignelse medförde ett större ansvar. I sin naturs rena själviskhet frågade han: ”Vad skall jag göra? Jag har inte plats för mina skördar.” I samråd med sitt eget giriga hjärta, tänkte han: ”Så här vill jag göra … Jag river mina logar och bygger större, och där samlar jag in all min säd och allt mitt goda. Sedan vill jag säga till mig själv: Kära själ, du har samlat mycket gott för många år. Ta det nu lugnt, ät, drick och var glad.” De medel som ger själen verklig njutning och upphöjelse är aktivitet, självkontroll och heliga mål. Allt som den här mannen hade i sitt sinne att göra med de rikedomar som Gud hade gett honom, innebar emellertid att han förnedrade sin själ. Och vad blev resultatet? ”Men Gud sade till honom: ´Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig, och vem skall då få vad du har samlat ihop´? Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.” (Luk: 12: 17- 20)