Gud har på ett underbart sätt utrustat människan med förståndsgåvor. Han, som fick trädet att bära sin börda av goda frukter, har satt människan i stånd till att bära rättfärdighetens värdefulla frukter. Han har satt människan i Sin trädgård och med omsorg vårdat sig om henne och Han förväntar Sig att hon skall bära frukt. I liknelsen om fikonträdet säger Kristus: ”I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här fikonträdet men inte hittat någon.” (Luk. 13:7) I mer än två år har ägaren sett efter den frukt som Han har rätt att förvänta sig från dessa möten, men hur har Hans sökande blivit belönat? Hur ivrigt passar vi inte våra älsklingsträd och plantor och förväntar oss att de skall belöna vår omsorg genom att sätta knoppar, blomster och frukter och hur besvikna blir vi då inte över att det inte blir annat än blad. Med hur mycket större omsorg och intresse sörjer inte den himmelske Fadern för deras andliga växt, som Han har gjort till sin egen avbild och för vilka Han behagade utge (251) Sin Son, för att de måtte upphöjas, förädlas och förhärligas.