Med en klok fast ledning, kunde dessa barn ha blivit nyttiga medborgare i samhället. Sådana som de är, är de en förbannelse, en skamfläck för vår tro. De är fåfängliga, lättsinniga, viljestarka och slösaktiga. De har endast liten vördnad för sina föräldrar och deras samveten är långt ifrån känsliga. De har gått sin egen väg och deras önskningar har styrt deras föräldrar, tills det är nästan omöjligt att väcka deras moraliska känslor. Föräldrarnas naturliga benägenheter, i synnerhet de oangenäma, förs vidare i barnen. Hela familjen, föräldrar och barn, står under gudomligt fördömande. Ingen av dem kan hoppas på att inta sällhetens fridfulla boningar, om de inte tar upp sina länge försummade plikter och, i Kristi anda, bygger upp en karaktär som Gud kan erkänna.