Det finns alltför många, både i familjen och i församlingen, som (397) inte så noga räknar med att göra sig skyldiga till iögonenfallande självmotsägelser. Det finns unga män, som förefaller att vara, vad de inte är. De verkar vara ärliga och rättskaffens, men de är som vitmenade gravar, som utvärtes är vackra, men som invändigt är fulla av allt slags orenlighet. Hjärtat är befläckat och besudlat av synd. Sådan är uppteckningen i den himmelska rättssalen. En process har försiggått i deras sinne, som gjort dem förhärdade och känslolösa. Men om deras karaktär - vägd på helgedomens vågskål - på den stora dagen förklaras bristfällig, skall det bli en jämmer, som de nu inte kan göra sig en föreställning om. Sanningen, den dyrbara, obefläckade sanningen, måste sätta sin prägel på karaktären.