Hans lära föll ned som regnet. Hans tal renade som dagg. Kristi karaktär var blandad med ett sådant majestät, som Gud aldrig tidigare hade visat för fallna människor och en sådan ödmjukhet som människorna aldrig hade utvecklat. Aldrig tidigare hade det vandrat någon bland människor, som var så ädel, så ren, så välgörande, så medveten om Sin gudomliga natur och trots detta så enkel, så full av planer och med avsikt att göra människorna gott. Eftersom Han avskydde synd, grät Han av medlidande över syndaren. Han behagade inte Sig själv. Himlens Majestät klädde Sig själv i ett barns ödmjukhet. Detta är Kristi karaktär. Vandrar vi i Hans fotspår? O, min Frälsare, hur dåligt är Du inte representerad av Dina bekännande efterföljare!