Kan vi alltid med tillfredsställelse minnas hur vi varit mot någon i vår krets som plötsligt rycks bort av döden? Är de bilder som framkallas i vårt minne behagliga att betrakta, minnen av vänliga ord och sympati som getts i rätt stund? Har vi tagit avstånd från det elaka förtal som illvilliga människor förde ut? Har vi tagit vår nästa i försvar? Har vi följt den inspirerade befallningen: "Uppmuntren de klenmodiga, tagen eder an de svaga"? (1 Tess. 5: 14.) "Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt." (Job 4: 3.) "Stärken maktlösa händer, given kraft åt vacklande knän. Sägen till de försagda: 'Varen frimodiga, frukten icke'." (Jes. 35: 3, 4.)