Om vi lever mitt upp i de fruktansvärda faror, som beskrivs i Guds Ord, bör vi då inte förstå situationens allvar? Varför skall vi tiga? Varför skall vi sysselsätta oss minst med det, som är allra mest betydelsefullt för var och en av oss? Bibeln skulle vara vår käraste skatt och skulle studeras grundligt och med djupt allvar läras ut till andra. Hur kan denna otroliga likgiltighet fortsätta hos dem, som har fått ett så stort ljus?