Daniels berättelse är värd att beakta. Han levde ut sin tro och sina principer mot stort motstånd. Han dömdes till döden för att han inte ville ge upp ett enda dugg av sin trohet mot Gud ens då han ställdes inför kungens dekret. Det kunde vid det tillfället kallas överdriven fromhet, att han enligt sin vana gick fram till det öppna fönstret tre gånger om dagen och knäböjde i bön, trots att han visste att spionerande ögon lade märke till honom och att hans fiender var beredda att anklaga honom för illojalitet mot kungen. Daniel ville emellertid inte tillåta jordisk makt att komma mellan honom och hans Gud, inte ens med risk att dö i lejongropen. Även om Gud inte hindrade, att Daniel blev kastad i lejongropen, så gick en ängel ändå med honom och stängde deras munnar, så att han inte tillfogades någon skada. På morgonen, när kungen kallade på honom, svarade han: ”Min Gud har sänt sin ängel och stängt till lejonens gap, så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom och jag har inte heller förbrutit mig mot dig, o konung.” (Dan. 6:22) Han var en ädel och ståndaktig Guds tjänare.