Kära bror och syster N: Även om jag inte har fått något erkännande av er för mitt senaste brev, känner jag mig manad att skriva till er igen. Jag har blivit visad vilken fara ni befinner er i och kan inte låta bli att inpränta hos er nödvändigheten av att vandra ödmjukt med Gud. Ni kommer att vara säkra så länge ni har en ödmjuk syn på självet. Men jag vet att era själar är i fara. Ni söker efter en bredare väg för era fötter än helighetens ödmjuka väg, den kungliga väg som leder till Guds stad. Ni har för mycket av självet och för litet av Kristi saktmod och ödmjukhet. Ni har för mycket självaktning och självtillit och liten tro på Gud. Dessa disharmoniska element i er natur är alltför mycket utvecklade. Oregerliga lidelser har en styrande makt. Stolthet och fåfänga eftersträvar att få bestämma. Jag vet att fienden frestar er svårt. Er enda säkerhet är fullständig överensstämmelse med Guds vilja. Det är nödvändigt att ni underordnar er. Ert enda hopp om frälsning består i att ni fullständigt helgar er själva till Kristus. Om ni vandrar i sinnets ödmjukhet inför Herren, så kan Han samarbeta med era ansträngningar och Hans kraft kommer att fullkomnas i er svaghet. Kristus är vår Frälsare. Han har till er och min hjälp sagt: ”… utan mig kan ni ingenting göra.” ( Joh. 15:4) O, vill du ha mer av Jesus och mindre av självet?