Vi läser att Daniel, Guds profet, var en ”högt älskad man” av himlen. Han hade en hög position vid (636) Babylons hov och tjänade och ärade Gud lika mycket i framgång som i prövningar. Trots detta ödmjukade han sig själv och bekände sin synd och sitt folks synd. Med djup sorg i sitt hjärta erkände han: ”Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i sitt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet. Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit skam över oss. Så är det i dag med Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla länder, dit du har fördrivit dem därför att de var trolösa mot dig.” (Dan. 9:5- 8)