Det är i dag ett stort behov av en sådan uppriktig, innerlig ånger och bekännelse. De, som inte har ödmjukat sina själar inför Gud i bekännelse av sin skuld, har ännu inte levt upp till det första villkoret för att blir godtagna. Om vi inte har erfarit den ånger, som vi aldrig kan ångra och inte har bekänt vår synd med själens sanna ödmjukhet och med en förkrossad ande och avskytt vår ogudaktighet, har vi aldrig uppriktigt sökt efter förlåtelse för våra synder. Och om vi aldrig har sökt, har vi aldrig funnit Guds frid. Den enda orsaken till att vi inte har fått förlåtelse för tidigare synder, är att vi inte vill ödmjuka våra stolta hjärtan och rätta oss efter villkoren i sanningens ord. Det finns tydlig undervisning i den här frågan. Syndabekännelse, oavsett om den är offentlig eller privat, bör komma från hjärtat (637) och uttryckas av fri vilja. Den skall inte krävas av syndaren. Den skall inte göras på ett respektlöst och likgiltigt sätt eller pressas fram av dem, som inte har någon verklig känsla för syndens avskyvärda karaktär. Den bekännelse som är blandad med tårar och sorg och som väller fram ur själens innersta, finner vägen till den gränslöst medkännande Guden. Psalmisten säger: ”Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta och frälsar dem som har en bedrövad ande.” (Ps. 34:19)