Jag har blivit visad att många, många bekännelser aldrig borde ha uttalats så att dödliga människor kan höra dem. Konsekvensen är nämligen vad begränsade varelsers begränsade omdömesförmåga inte räknar med. Ondskans frö har spritts i deras hjärtan och sinnen, som hör. När de frestas, kommer dessa frön att spira och bära frukt. Då kommer samma sorgliga erfarenhet att upprepas. De som utsätts för frestelse tänker, att dessa synder inte kan vara så förfärliga. Gjorde inte de, som bekänner sig som kristna och som har varit kristna länge, just dessa saker? På det sättet kommer en öppen bekännelse i församlingen av dessa hemliga synder att visa sig vara mer en smak av död än av liv.