Jag inser å andra sidan, att det är farligt att ge efter för frestelsen att dölja synden eller att kompromissa med den och därigenom handla som hycklaren. Var säker på att bekännelsen helt och fullt täcker inflytandet av det begångna felet, så att ingen plikt mot Gud, din nästa eller församlingen lämnas ogjord. Då kan du gripa tag i Kristus med förtröstan och förvänta dig Hans välsignelse. Men frågan om hur och till vem synder skall bekännas, är en som kräver ett omsorgsfullt studium under bön. Vi måste (647) betrakta den från alla punkter, överväga den inför Gud och söka gudomlig upplysning. Vi bör höra oss för om det är välgörande eller skadar att vi offentligt bekänner de synder vi har blivit skyldiga till. Kommer det att ge upphov till lovprisningar över Honom, som har kallat oss ut ur mörkret till sitt förunderliga ljus? Kommer det att hjälpa till att rensa folks tankar, eller kommer den öppna berättelsen om villfarelser som utövats då sanningen förnekades att senare utöva ett inflytande så att det besmittar andra och förstör tilliten till oss?